Att vägra känna efter

Om jag bara hade vetat vad som skulle ske 18 dagar efter mitt tidigare inlägg!
Helt plötsligt vände allt, helt plötsligt var allt så jävla bra hela tiden, nästan i alla fall. Jag var ständigt uppe i varv och jag ville inte ha en lugn stund, för jag visste att allt så småning om skulle ta en vändning och inte skulle vara lika enkelt och undebart varenda minut. Så lycklig, pirrig och glad som jag var då, hade jag aldrig någonsin varit. "Såhär vill jag må föralltid" tänkte jag blint för mig själv, och vägrade inse vad som hände inut i mig. Min närmsta vän såg på långa vägar vad som var på väg att ske, men jag vägrade medge.
Tillslut när jag började känna efter hur jag verkligen kände hamnade jag i ett ostabilt läge mentalt, men valde att leva i förnekelse tills den dagen det gjorde för ont och jag fick backa från inte bara en person utan från ett helt umgänge som försvann som ett paket på köpet.
Efter den intensiva korta perioden valde jag inte inte fokusera på något annat än jobbet för att lägga tankarna på annat. Trots den dumma undanflykten fick det mig att inse att "det" ändå aldrig hade fungerat, och jag förtjänar någon som prioriterar mig ibland också. Men jag saknar oavsett dem roliga tiderna som jag hade med hela det gänget, men jag är glad att vi två har kontakt som bra vänner idag.

Men mest glad är jag över att ha så fina vänner som ständigt får mig att må bra och komma på bättre tankar. Dem vet vad som är bäst för mig, och jag är mer än tacksam över att ha dom i mitt liv.